(bild från pixabay.com/DariuszSankowski)

Det finns inget som är härligare för en lärare än när man känner att man har eleverna med sig, att alla är delaktiga. När de säger:

Aha  och börjar föra en diskussion och ett samtal som för lärandet vidare.

Eller när man läser högt ur en bok och man känner att alla lyssnar intensivt , för de är inne i handlingen och säger

Nej, läs lite till , när man lägger ifrån sig boken.

Man blir aldrig för gammal för en bok!  Ann Marie Körling berättade  om hur hon läste högt ur Nalle Puh för högstadieelever. För varje gång hon läste så samlades det fler och fler elever i hennes klassrum. Då pratar vi högstadieelever.

Är det så att det fortfarande läses alldeles för lite  högläsning? Jag tror faktiskt att vi har blivit bättre. Framför allt tror jag att vi har blivit bättre på att föra boksamtal. Att sätta in ord i sammanhang och prata/smaka på orden. Det blir en ”aha” upplevelse och man skapar egna fortsättningar och egna slut på olika berättelser.

Just nu läser jag Alex Dogboy av Monica Zak. En bok som jag har läst för flera av mina klasser. Så jag vet att eleverna kommer att gilla den, bara vi kommer en liten bit in i handlingen. Det blir inte sämre för att jag också kan säga att den delvis bygger på en sann historia.

Så imorgon bitti åker läsglasögonen på igen. Jag kommer att sätta mig i min” läsestol” och nicka god morgon  när de snabbt sätter sig för att höra fortsättningen. En fortsättning som de kanske redan skapat i huvudet.

Maggan